Vi heter Freja och Johanna och är nitton respektive sexton år. Det här är vår ofysiska läsdagbok. Vi skriver om böcker vi får lust att skriva om – inte nödvändigtvis i läsordning. Välkommen.
Blue Is the Warmest Color
"Teen problems seem trivial to other people. But when you're alone and smack in the middle of one, how are you supposed to know what to do?"
När hennes partner Clémentine dör får Emma, enligt hennes sista vilja, tillgång till hennes dagböcker. I Clémentines dunkla flickrum, med hennes tyst anklagande föräldrar vankande utanför, börjar Emma läsa - och den rasande kärlekshistorien får nytt liv framför hennes ögon. Hon följer sin egen berättelse ur ett par andra ögon, från de första förvirrade tonårstankarna Clémentine satte ord på i desperation, ända till det bitterljuva slutet som är hennes egen nutid.
Egentligen har jag inte läst tillräckligt mycket grafiska romaner för att kunna komma med ett välgrundat uttalande (ärligt talat har jag inte mer kunskaper än Kalle Anka-pocket och lösryckt manga som One Piece), men den här boken var en helt, helt fantastisk upplevelse. Uppbyggnaden är vacker och genial, med det havsblå, himmelsblå, djupblå och marinblå som en pulserande, lite mer äkta röd tråd genom hela historien. Teckningarna är träffsäkra, replikerna och tankarna otroligt verkliga och relationerna så mänskliga och medryckande att jag sträckläste den från pärm till pärm lite tillfälligt i min trädgunga, trots att det började blåsa så mycket att jag huttrade.
Det är svårt att förklara någonting av mina tankar om historien utan att avslöja för mycket av antingen boken eller filmatiseringen, men jag skulle vilja vara skoningslös och säga att jag tyckte bättre om verket i bokform. Det är inte konstigt att skillnaderna blir många när en historia ska omvandlas från ett tunt seriealbum till en nästan tre timmar lång film, men det är synd att så mycket av det verkliga tycktes försvinna på vägen. Det är en fantastisk historia; i orginalserien nästan fulländad, så varm och relaterbar att den kändes som en direkt avbildning av verkligheten. Även om den, som större delen av all annan populärkultur, presenterar en ganska klassisk bild av Den Stora Och Enda Djupa Och Superviktiga Kärleken, så är det en version av bilden som jag inte blev trött på. Jag tycker om nyanseringarna - inte bara i den blå färgen - utan faktumet att Maroh försöker skildra flera sidor av HBTQ-politiken, kärleksrelationer, identifikation och konflikterna som kan uppstå mitt emellan.
Historien är aktuell och nära - alltid - och det förvånar mig inte att den blev ett överskattat kulturfenomen i slutändan.
Johanna
När hennes partner Clémentine dör får Emma, enligt hennes sista vilja, tillgång till hennes dagböcker. I Clémentines dunkla flickrum, med hennes tyst anklagande föräldrar vankande utanför, börjar Emma läsa - och den rasande kärlekshistorien får nytt liv framför hennes ögon. Hon följer sin egen berättelse ur ett par andra ögon, från de första förvirrade tonårstankarna Clémentine satte ord på i desperation, ända till det bitterljuva slutet som är hennes egen nutid.
Egentligen har jag inte läst tillräckligt mycket grafiska romaner för att kunna komma med ett välgrundat uttalande (ärligt talat har jag inte mer kunskaper än Kalle Anka-pocket och lösryckt manga som One Piece), men den här boken var en helt, helt fantastisk upplevelse. Uppbyggnaden är vacker och genial, med det havsblå, himmelsblå, djupblå och marinblå som en pulserande, lite mer äkta röd tråd genom hela historien. Teckningarna är träffsäkra, replikerna och tankarna otroligt verkliga och relationerna så mänskliga och medryckande att jag sträckläste den från pärm till pärm lite tillfälligt i min trädgunga, trots att det började blåsa så mycket att jag huttrade.
Det är svårt att förklara någonting av mina tankar om historien utan att avslöja för mycket av antingen boken eller filmatiseringen, men jag skulle vilja vara skoningslös och säga att jag tyckte bättre om verket i bokform. Det är inte konstigt att skillnaderna blir många när en historia ska omvandlas från ett tunt seriealbum till en nästan tre timmar lång film, men det är synd att så mycket av det verkliga tycktes försvinna på vägen. Det är en fantastisk historia; i orginalserien nästan fulländad, så varm och relaterbar att den kändes som en direkt avbildning av verkligheten. Även om den, som större delen av all annan populärkultur, presenterar en ganska klassisk bild av Den Stora Och Enda Djupa Och Superviktiga Kärleken, så är det en version av bilden som jag inte blev trött på. Jag tycker om nyanseringarna - inte bara i den blå färgen - utan faktumet att Maroh försöker skildra flera sidor av HBTQ-politiken, kärleksrelationer, identifikation och konflikterna som kan uppstå mitt emellan.
Historien är aktuell och nära - alltid - och det förvånar mig inte att den blev ett överskattat kulturfenomen i slutändan.
Johanna