"'Men Signe, du brukar inte vara så långsam. Du vet väl lika väl som jag att män, i stort, gör mer för landet än kvinnor?'"

 

År 1906 påbörjar Signe sin kamp för kvinnlig rösträtt. Hundra år senare hittar Hanna fyra gamla föremål och börjar gräva i historien.

 

Vartannat kapitel handlar om Signe, vartannat om Hanna. Signe är folkskollärarinna i Tierp och har nyss haft sin första kontakt med rösträttskampen och med kärleken. Hanna har ett tråkigt jobb på Arbetsförmedlingen och får av en slump tag på några gamla föremål: ett par skor, ett par glasögon, en linjal och en brosch.

 

Lövestam väver skickligt samman de två kvinnornas levnadsöden. De båda karaktärerna och deras omvärld känns så helhjärtade och genomtänkta att de gott hade räckt åt varsin roman. Nu är Signe och Hanna ändå delar av samma roman, och det är jag som läsare tacksam över.

 

I början kunde jag störa mig lite på språket. Jag störde mig inte på det för att det var dåligt utan för att det var så bra men inte alltid nådde ända fram. Det är så med språk ibland. Det är ett i stort perfekt musikstycke men ibland sätter cellisten oavsiktligt fingret snett så att tonen hamnar lite, lite fel. Det blir frustrerande att läsa, i alla fall för läsare som fäster stor vikt vid språket. När jag kom längre in i boken sögs jag in i berättelsen så till den grad att jag helt glömde bort att tänka på språket. Kanske var inte språket tokigt ändå, kanske var jag bara lite grinig den där första dagen.

 

Texten är full av detaljer och måste vara en produkt av noggranna efterforskningar. Alla detaljer bidrar, när de lyckas, till att bilda en levande och färggrann helhet. De politiska diskussionerna Signe är med om kan dagens feminister skratta igenkännande åt. Det är klart att dialogen hittades på i nutid men replikerna känns fullt rimliga. På vissa fronter har samhället utvecklats sorgligt lite sedan nittonhundratalets början.

 

Jag tycker om representationen av kvinnor och icke-heterosexuella. Det är alltid tacksamt att få läsa historien omskriven och korrigerad. Representationen av rasifierade och människor ur olika samhällsskikt är jag inte helt på det klara med än. Debatten togs inte riktigt. Om jag inte minns fel är varken transpersoner eller människor med funktionsnedsättning representerade.

 

Boken innehåller många ingredienser jag tycker om att hitta i böcker. Det är historiskt, politiskt, feministiskt, filosofiskt, romantiskt och vänskapligt. Redan när jag började läsa boken anade jag likheter med Sarah Waters romaner, och såhär i efterhand kan jag inte annat än hålla med mitt dåtidsjag.

 

Romanen är hyfsat tjock och den växer medan man läser. Jag blev väldigt fäst vid flera karaktärer och skrattade och led med dem. Ibland är boken lite fånig, fast på ett bra sätt. Efter läsningen kände jag mig nöjd och varm inombords.

Freja

"'Det har hänt, Charlie! Det har hänt till sist! Det har hänt! Jag är hemma! Hemma!' Och jag kröp ner hos henne och kramade henne och kramade henne och kramade henne och sjöng: 'Up on the moon / We’ll all be there soon / Watching the earth down below / We’ll visit the stars / And journey to Mars / Finding our breakfast on Pluto!'"

Patrick Braden, eller Pussy som hon föredrar att kalla sig, föds som oäkting i den lilla katolska byn Tyreelin i Irland på sextiotalet. Hon tvingas växa upp hos en försupen fostermor mitt i det ständigt pågående nordirlandskriget, men vantrivs och drömmer om sin riktiga mor - en ung flicka som blev våldtagen av byns präst. Att Patrick snart börjar intressera sig för smink och klär sig i kvinnokläder ses heller inte med blida ögon i det katolska samhället. Till slut flyr hon till Londons neonblinkande gator för att jaga sina drömmar om den perfekta modern och ett glamourösare liv. Men saker och ting blir inte som hon tänkt sig - runt henne pågår IRA:s bombterror och snart kan inte ens Dusty Springfield och paljettklänningar hålla undan den tragiska verkligheten.

Jag läste den här boken för över ett år sedan, när nians skolarbete var som mest hektiskt och kvävande. Vi hade fått en ny svensklärare som jag i stora drag avskydde helt och hållet. (Egentligen avskyr jag sällan människor, det känns dumt som princip - men det här var verkligen en klass för sig. Hon var inte bara tragiskt dålig på sitt ämne, utan verkade också helt sakna förmågan att tänka - hade inskränkta åsikter om mycket och ofta ett lagom misslyckande bemötande.) När vi blev ombedda att välja böcker inför bokanalysen med kommentaren "Jag vet att det är jättetrist, men vi MÅSTE faktiskt läsa böcker enligt ämnesplanen", kände jag att jag helt enkelt inte hade något annat val än att skriva en normkritisk analys om en transexuell, något verklighetsfrånkopplad prostituerad mitt i konflikten på Nordirland. Det var en fantastisk upplevelse. Tyvärr blev hon helt lyrisk.

Alltså. DET FINNS SÅ MYCKET ATT SÄGA OM DEN HÄR BOKEN ATT JAG FÅR LUST ATT ANALYSERA DEN EN GÅNG TILL. Jag älskar stilen. Av någon anledning är jag väldigt svag för böcker i monologform - där huvudpersonens karaktär riktigt lyser igenom med varje formulering. Patrick McCabe är mästerlig på perspektivet. Pussys sätt att berätta är medryckande och vackert, mycket återges i förtjusta små utrop och ibland nämns enorma, chockerande händelser bara i förbifarten medan små detaljer som klädesplagg och bikaraktärer får desto mer vikt. Det är svårt att inte bli fullkomligt förälskad i Pussy, hennes iver och naivitet, och det är svårt att inte gripas fullkomligt av den brutala, men ack så verklighetstrogna handlingen. Jag tyckte om den konstanta förvirringen. Jag tyckte om att bli lämnad helt mållös efteråt. 

(För att avsluta med någonting totalt irrelevant, så såg jag en gång en fantastisk film som försökte skildra samma sak. Om en tyckte om boken och har lust med en annan tappning kan den ju se efter: ungefär såhär.)

Johanna