Vi heter Freja och Johanna och är nitton respektive sexton år. Det här är vår ofysiska läsdagbok. Vi skriver om böcker vi får lust att skriva om – inte nödvändigtvis i läsordning. Välkommen.
Breakfast on Pluto
"'Det har hänt, Charlie! Det har hänt till sist! Det har hänt! Jag är hemma! Hemma!' Och jag kröp ner hos henne och kramade henne och kramade henne och kramade henne och sjöng: 'Up on the moon / We’ll all be there soon / Watching the earth down below / We’ll visit the stars / And journey to Mars / Finding our breakfast on Pluto!'"
Patrick Braden, eller Pussy som hon föredrar att kalla sig, föds som oäkting i den lilla katolska byn Tyreelin i Irland på sextiotalet. Hon tvingas växa upp hos en försupen fostermor mitt i det ständigt pågående nordirlandskriget, men vantrivs och drömmer om sin riktiga mor - en ung flicka som blev våldtagen av byns präst. Att Patrick snart börjar intressera sig för smink och klär sig i kvinnokläder ses heller inte med blida ögon i det katolska samhället. Till slut flyr hon till Londons neonblinkande gator för att jaga sina drömmar om den perfekta modern och ett glamourösare liv. Men saker och ting blir inte som hon tänkt sig - runt henne pågår IRA:s bombterror och snart kan inte ens Dusty Springfield och paljettklänningar hålla undan den tragiska verkligheten.
Jag läste den här boken för över ett år sedan, när nians skolarbete var som mest hektiskt och kvävande. Vi hade fått en ny svensklärare som jag i stora drag avskydde helt och hållet. (Egentligen avskyr jag sällan människor, det känns dumt som princip - men det här var verkligen en klass för sig. Hon var inte bara tragiskt dålig på sitt ämne, utan verkade också helt sakna förmågan att tänka - hade inskränkta åsikter om mycket och ofta ett lagom misslyckande bemötande.) När vi blev ombedda att välja böcker inför bokanalysen med kommentaren "Jag vet att det är jättetrist, men vi MÅSTE faktiskt läsa böcker enligt ämnesplanen", kände jag att jag helt enkelt inte hade något annat val än att skriva en normkritisk analys om en transexuell, något verklighetsfrånkopplad prostituerad mitt i konflikten på Nordirland. Det var en fantastisk upplevelse. Tyvärr blev hon helt lyrisk.
Alltså. DET FINNS SÅ MYCKET ATT SÄGA OM DEN HÄR BOKEN ATT JAG FÅR LUST ATT ANALYSERA DEN EN GÅNG TILL. Jag älskar stilen. Av någon anledning är jag väldigt svag för böcker i monologform - där huvudpersonens karaktär riktigt lyser igenom med varje formulering. Patrick McCabe är mästerlig på perspektivet. Pussys sätt att berätta är medryckande och vackert, mycket återges i förtjusta små utrop och ibland nämns enorma, chockerande händelser bara i förbifarten medan små detaljer som klädesplagg och bikaraktärer får desto mer vikt. Det är svårt att inte bli fullkomligt förälskad i Pussy, hennes iver och naivitet, och det är svårt att inte gripas fullkomligt av den brutala, men ack så verklighetstrogna handlingen. Jag tyckte om den konstanta förvirringen. Jag tyckte om att bli lämnad helt mållös efteråt.
(För att avsluta med någonting totalt irrelevant, så såg jag en gång en fantastisk film som försökte skildra samma sak. Om en tyckte om boken och har lust med en annan tappning kan den ju se efter: ungefär såhär.)
Johanna
Patrick Braden, eller Pussy som hon föredrar att kalla sig, föds som oäkting i den lilla katolska byn Tyreelin i Irland på sextiotalet. Hon tvingas växa upp hos en försupen fostermor mitt i det ständigt pågående nordirlandskriget, men vantrivs och drömmer om sin riktiga mor - en ung flicka som blev våldtagen av byns präst. Att Patrick snart börjar intressera sig för smink och klär sig i kvinnokläder ses heller inte med blida ögon i det katolska samhället. Till slut flyr hon till Londons neonblinkande gator för att jaga sina drömmar om den perfekta modern och ett glamourösare liv. Men saker och ting blir inte som hon tänkt sig - runt henne pågår IRA:s bombterror och snart kan inte ens Dusty Springfield och paljettklänningar hålla undan den tragiska verkligheten.
Jag läste den här boken för över ett år sedan, när nians skolarbete var som mest hektiskt och kvävande. Vi hade fått en ny svensklärare som jag i stora drag avskydde helt och hållet. (Egentligen avskyr jag sällan människor, det känns dumt som princip - men det här var verkligen en klass för sig. Hon var inte bara tragiskt dålig på sitt ämne, utan verkade också helt sakna förmågan att tänka - hade inskränkta åsikter om mycket och ofta ett lagom misslyckande bemötande.) När vi blev ombedda att välja böcker inför bokanalysen med kommentaren "Jag vet att det är jättetrist, men vi MÅSTE faktiskt läsa böcker enligt ämnesplanen", kände jag att jag helt enkelt inte hade något annat val än att skriva en normkritisk analys om en transexuell, något verklighetsfrånkopplad prostituerad mitt i konflikten på Nordirland. Det var en fantastisk upplevelse. Tyvärr blev hon helt lyrisk.
Alltså. DET FINNS SÅ MYCKET ATT SÄGA OM DEN HÄR BOKEN ATT JAG FÅR LUST ATT ANALYSERA DEN EN GÅNG TILL. Jag älskar stilen. Av någon anledning är jag väldigt svag för böcker i monologform - där huvudpersonens karaktär riktigt lyser igenom med varje formulering. Patrick McCabe är mästerlig på perspektivet. Pussys sätt att berätta är medryckande och vackert, mycket återges i förtjusta små utrop och ibland nämns enorma, chockerande händelser bara i förbifarten medan små detaljer som klädesplagg och bikaraktärer får desto mer vikt. Det är svårt att inte bli fullkomligt förälskad i Pussy, hennes iver och naivitet, och det är svårt att inte gripas fullkomligt av den brutala, men ack så verklighetstrogna handlingen. Jag tyckte om den konstanta förvirringen. Jag tyckte om att bli lämnad helt mållös efteråt.
(För att avsluta med någonting totalt irrelevant, så såg jag en gång en fantastisk film som försökte skildra samma sak. Om en tyckte om boken och har lust med en annan tappning kan den ju se efter: ungefär såhär.)
Johanna