Vi heter Freja och Johanna och är nitton respektive sexton år. Det här är vår ofysiska läsdagbok. Vi skriver om böcker vi får lust att skriva om – inte nödvändigtvis i läsordning. Välkommen.
To the Lighthouse
"About here, she thought, dabbling her fingers in the water, a ship had sunk, and she murmured, dreamily, half asleep, how we perished, each alone"
En familj och deras vänner är på semester i ett hus på Isle of Skye. Handlingen kretsar framför allt kring Mr. och Mrs. Ramsay. Han är filosof och går mest omkring och tänker. Hon tar hand om de yngsta, stickar sockor till de fattiga och frågar gästerna om de inte ska gifta sig snart. Gästerna är på besök men känner sig som hemma; de går på promenader, läser, målar. Bokens första del utspelar sig under loppet av en dag men berättar om hela liv.
Med hjälp av stream of consciousness skiftar Woolf ständigt perspektiv och låter sina olika karaktärers tankar styra berättelsen. Resultatet är en läsupplevelse som nästan känns närmre och mer fullständig än verkligheten. Romanen är självbiografisk: Mr. och Mrs. Ramsay är Woolfs egna föräldrar. Men det går bra att läsa boken utan kunskap eller ens medvetenhet om det biografiska. Det är ett intimt och levande porträtt av en grupp människor som står för sig självt.
Ibland är det poetiskt; ibland är det politiskt. Romanen tampas med förlegade ideal, könsroller, relationer och sorg. De olika karaktärerna får personifiera olika sidor i olika debatter. Frustration övergår i identifikation när perspektivet flyttas och tiderna ändras.
Ovana läsare kan ha svårt att ta sig in i medvetandeströmmen, men det är så värt det om en lyckas. Jag älskar stämningen i boken. Läsandet känns som långa, djupa andetag. Virrvarret av tankar och intryck, rytmen, ordvalen, den sparsamma men träffande dialogen ... Allt är otroligt välkomponerat och välskildrat.
Freja
Slaughterhouse-Five or The Children's Crusade: A Duty-Dance with Death
"She upset Billy simply by being his mother. She made him feel embarressed and ungrateful and weak because she had gone to so much trouble to give him life, and to keep that life going, and Billy didn't really like life at all."
Den före detta, framtida och nutida amerikanska soldaten Billy Pilgrim är spastisk i tiden. På sin dotters bröllopsnatt 1967 blev (blir; kommer att bli) han kidnappad av en flygande korv och förd till planeten Trafamadore, där han lärde sig (lär sig; kommer att lära sig) sanningen om tiden och blev (blir; kommer att bli) naken utställd som zoo-djur för nyfikna utomjordingar. Sedan dess är han frikopplad i tiden och har ingen som helst kontroll över vilken del av sitt liv han kommer att genomleva härnäst. Stundtals befinner han sig på andra världskrigets slagfält, stundtals på ett återhämtningshem för krigsveteraner, stundtals på sitt optikerkontor och stundtals i ett fångläger i Dresden, där bombningarna snart ska äga rum.
Det här blev en sådan bok som trots att den inte är mycket mer än 200 sidor lång tog mig timtals av koncentrerad tid att läsa. Jag tycker så mycket om när det blir så med böcker - att de liksom får för hög känslomässig densitet för att kunna tas in på annat än sätt än långsamt. Jag kunde inte göra annat än kapitulera och prioritera bort min fritid i någon vecka. Det var fantastiskt.
Det första som verkligen grep mig helt och hållet var tidsperspektivet, eller kanske snarare intällningen till tid. Jag misstänker att en del läsare ser det mest som en excentrisk och humoristisk tvist till boken - mest bara där för att ge handlingen effekt. Men, åh. Jag vet inte. Jag känner igen mina egna tankar i det (även om jag aldrig hoppar runt i tiden eller något likvärdigt drastiskt). Det faller in så naturligt i boken - blir så fritt och levande, vettigt och förvirrande och mänskligt; en del av boken och Billy Pilgrims helhet. Språket (framförallt humorn, egentligen) i övrigt påminner mig om Douglas Adams The Hitchhiker's Guide to the Galaxy. Bitvis var boken så hysteriskt rolig att jag skrattade högt, emedan temat i sig är djupt och genomgående tragiskt. Det är insiktsfullt och intelligent. Det är relaterbart. Apatin är ständigt närvarande, men på ett naturligt och inte alls överdrivet sätt. Det förvånar mig inte alls att boken redan ses som en klassiker, men för mig känns det på något vis synd att den stämplats som enbart anti-krigsbok - när den utöver att vara träffsäkert anti-krig också är en så träffsäker studie av mänskligheten.
Johanna
Den före detta, framtida och nutida amerikanska soldaten Billy Pilgrim är spastisk i tiden. På sin dotters bröllopsnatt 1967 blev (blir; kommer att bli) han kidnappad av en flygande korv och förd till planeten Trafamadore, där han lärde sig (lär sig; kommer att lära sig) sanningen om tiden och blev (blir; kommer att bli) naken utställd som zoo-djur för nyfikna utomjordingar. Sedan dess är han frikopplad i tiden och har ingen som helst kontroll över vilken del av sitt liv han kommer att genomleva härnäst. Stundtals befinner han sig på andra världskrigets slagfält, stundtals på ett återhämtningshem för krigsveteraner, stundtals på sitt optikerkontor och stundtals i ett fångläger i Dresden, där bombningarna snart ska äga rum.
Det här blev en sådan bok som trots att den inte är mycket mer än 200 sidor lång tog mig timtals av koncentrerad tid att läsa. Jag tycker så mycket om när det blir så med böcker - att de liksom får för hög känslomässig densitet för att kunna tas in på annat än sätt än långsamt. Jag kunde inte göra annat än kapitulera och prioritera bort min fritid i någon vecka. Det var fantastiskt.
Det första som verkligen grep mig helt och hållet var tidsperspektivet, eller kanske snarare intällningen till tid. Jag misstänker att en del läsare ser det mest som en excentrisk och humoristisk tvist till boken - mest bara där för att ge handlingen effekt. Men, åh. Jag vet inte. Jag känner igen mina egna tankar i det (även om jag aldrig hoppar runt i tiden eller något likvärdigt drastiskt). Det faller in så naturligt i boken - blir så fritt och levande, vettigt och förvirrande och mänskligt; en del av boken och Billy Pilgrims helhet. Språket (framförallt humorn, egentligen) i övrigt påminner mig om Douglas Adams The Hitchhiker's Guide to the Galaxy. Bitvis var boken så hysteriskt rolig att jag skrattade högt, emedan temat i sig är djupt och genomgående tragiskt. Det är insiktsfullt och intelligent. Det är relaterbart. Apatin är ständigt närvarande, men på ett naturligt och inte alls överdrivet sätt. Det förvånar mig inte alls att boken redan ses som en klassiker, men för mig känns det på något vis synd att den stämplats som enbart anti-krigsbok - när den utöver att vara träffsäkert anti-krig också är en så träffsäker studie av mänskligheten.
Johanna