Vi heter Freja och Johanna och är nitton respektive sexton år. Det här är vår ofysiska läsdagbok. Vi skriver om böcker vi får lust att skriva om – inte nödvändigtvis i läsordning. Välkommen.
Slaughterhouse-Five or The Children's Crusade: A Duty-Dance with Death
"She upset Billy simply by being his mother. She made him feel embarressed and ungrateful and weak because she had gone to so much trouble to give him life, and to keep that life going, and Billy didn't really like life at all."
Den före detta, framtida och nutida amerikanska soldaten Billy Pilgrim är spastisk i tiden. På sin dotters bröllopsnatt 1967 blev (blir; kommer att bli) han kidnappad av en flygande korv och förd till planeten Trafamadore, där han lärde sig (lär sig; kommer att lära sig) sanningen om tiden och blev (blir; kommer att bli) naken utställd som zoo-djur för nyfikna utomjordingar. Sedan dess är han frikopplad i tiden och har ingen som helst kontroll över vilken del av sitt liv han kommer att genomleva härnäst. Stundtals befinner han sig på andra världskrigets slagfält, stundtals på ett återhämtningshem för krigsveteraner, stundtals på sitt optikerkontor och stundtals i ett fångläger i Dresden, där bombningarna snart ska äga rum.
Det här blev en sådan bok som trots att den inte är mycket mer än 200 sidor lång tog mig timtals av koncentrerad tid att läsa. Jag tycker så mycket om när det blir så med böcker - att de liksom får för hög känslomässig densitet för att kunna tas in på annat än sätt än långsamt. Jag kunde inte göra annat än kapitulera och prioritera bort min fritid i någon vecka. Det var fantastiskt.
Det första som verkligen grep mig helt och hållet var tidsperspektivet, eller kanske snarare intällningen till tid. Jag misstänker att en del läsare ser det mest som en excentrisk och humoristisk tvist till boken - mest bara där för att ge handlingen effekt. Men, åh. Jag vet inte. Jag känner igen mina egna tankar i det (även om jag aldrig hoppar runt i tiden eller något likvärdigt drastiskt). Det faller in så naturligt i boken - blir så fritt och levande, vettigt och förvirrande och mänskligt; en del av boken och Billy Pilgrims helhet. Språket (framförallt humorn, egentligen) i övrigt påminner mig om Douglas Adams The Hitchhiker's Guide to the Galaxy. Bitvis var boken så hysteriskt rolig att jag skrattade högt, emedan temat i sig är djupt och genomgående tragiskt. Det är insiktsfullt och intelligent. Det är relaterbart. Apatin är ständigt närvarande, men på ett naturligt och inte alls överdrivet sätt. Det förvånar mig inte alls att boken redan ses som en klassiker, men för mig känns det på något vis synd att den stämplats som enbart anti-krigsbok - när den utöver att vara träffsäkert anti-krig också är en så träffsäker studie av mänskligheten.
Johanna
Den före detta, framtida och nutida amerikanska soldaten Billy Pilgrim är spastisk i tiden. På sin dotters bröllopsnatt 1967 blev (blir; kommer att bli) han kidnappad av en flygande korv och förd till planeten Trafamadore, där han lärde sig (lär sig; kommer att lära sig) sanningen om tiden och blev (blir; kommer att bli) naken utställd som zoo-djur för nyfikna utomjordingar. Sedan dess är han frikopplad i tiden och har ingen som helst kontroll över vilken del av sitt liv han kommer att genomleva härnäst. Stundtals befinner han sig på andra världskrigets slagfält, stundtals på ett återhämtningshem för krigsveteraner, stundtals på sitt optikerkontor och stundtals i ett fångläger i Dresden, där bombningarna snart ska äga rum.
Det här blev en sådan bok som trots att den inte är mycket mer än 200 sidor lång tog mig timtals av koncentrerad tid att läsa. Jag tycker så mycket om när det blir så med böcker - att de liksom får för hög känslomässig densitet för att kunna tas in på annat än sätt än långsamt. Jag kunde inte göra annat än kapitulera och prioritera bort min fritid i någon vecka. Det var fantastiskt.
Det första som verkligen grep mig helt och hållet var tidsperspektivet, eller kanske snarare intällningen till tid. Jag misstänker att en del läsare ser det mest som en excentrisk och humoristisk tvist till boken - mest bara där för att ge handlingen effekt. Men, åh. Jag vet inte. Jag känner igen mina egna tankar i det (även om jag aldrig hoppar runt i tiden eller något likvärdigt drastiskt). Det faller in så naturligt i boken - blir så fritt och levande, vettigt och förvirrande och mänskligt; en del av boken och Billy Pilgrims helhet. Språket (framförallt humorn, egentligen) i övrigt påminner mig om Douglas Adams The Hitchhiker's Guide to the Galaxy. Bitvis var boken så hysteriskt rolig att jag skrattade högt, emedan temat i sig är djupt och genomgående tragiskt. Det är insiktsfullt och intelligent. Det är relaterbart. Apatin är ständigt närvarande, men på ett naturligt och inte alls överdrivet sätt. Det förvånar mig inte alls att boken redan ses som en klassiker, men för mig känns det på något vis synd att den stämplats som enbart anti-krigsbok - när den utöver att vara träffsäkert anti-krig också är en så träffsäker studie av mänskligheten.
Johanna
Av Freja, 2014-03-22
Den verkar så braaa. Vill läsa.