"'Men Signe, du brukar inte vara så långsam. Du vet väl lika väl som jag att män, i stort, gör mer för landet än kvinnor?'"

 

År 1906 påbörjar Signe sin kamp för kvinnlig rösträtt. Hundra år senare hittar Hanna fyra gamla föremål och börjar gräva i historien.

 

Vartannat kapitel handlar om Signe, vartannat om Hanna. Signe är folkskollärarinna i Tierp och har nyss haft sin första kontakt med rösträttskampen och med kärleken. Hanna har ett tråkigt jobb på Arbetsförmedlingen och får av en slump tag på några gamla föremål: ett par skor, ett par glasögon, en linjal och en brosch.

 

Lövestam väver skickligt samman de två kvinnornas levnadsöden. De båda karaktärerna och deras omvärld känns så helhjärtade och genomtänkta att de gott hade räckt åt varsin roman. Nu är Signe och Hanna ändå delar av samma roman, och det är jag som läsare tacksam över.

 

I början kunde jag störa mig lite på språket. Jag störde mig inte på det för att det var dåligt utan för att det var så bra men inte alltid nådde ända fram. Det är så med språk ibland. Det är ett i stort perfekt musikstycke men ibland sätter cellisten oavsiktligt fingret snett så att tonen hamnar lite, lite fel. Det blir frustrerande att läsa, i alla fall för läsare som fäster stor vikt vid språket. När jag kom längre in i boken sögs jag in i berättelsen så till den grad att jag helt glömde bort att tänka på språket. Kanske var inte språket tokigt ändå, kanske var jag bara lite grinig den där första dagen.

 

Texten är full av detaljer och måste vara en produkt av noggranna efterforskningar. Alla detaljer bidrar, när de lyckas, till att bilda en levande och färggrann helhet. De politiska diskussionerna Signe är med om kan dagens feminister skratta igenkännande åt. Det är klart att dialogen hittades på i nutid men replikerna känns fullt rimliga. På vissa fronter har samhället utvecklats sorgligt lite sedan nittonhundratalets början.

 

Jag tycker om representationen av kvinnor och icke-heterosexuella. Det är alltid tacksamt att få läsa historien omskriven och korrigerad. Representationen av rasifierade och människor ur olika samhällsskikt är jag inte helt på det klara med än. Debatten togs inte riktigt. Om jag inte minns fel är varken transpersoner eller människor med funktionsnedsättning representerade.

 

Boken innehåller många ingredienser jag tycker om att hitta i böcker. Det är historiskt, politiskt, feministiskt, filosofiskt, romantiskt och vänskapligt. Redan när jag började läsa boken anade jag likheter med Sarah Waters romaner, och såhär i efterhand kan jag inte annat än hålla med mitt dåtidsjag.

 

Romanen är hyfsat tjock och den växer medan man läser. Jag blev väldigt fäst vid flera karaktärer och skrattade och led med dem. Ibland är boken lite fånig, fast på ett bra sätt. Efter läsningen kände jag mig nöjd och varm inombords.

Freja

"She upset Billy simply by being his mother. She made him feel embarressed and ungrateful and weak because she had gone to so much trouble to give him life, and to keep that life going, and Billy didn't really like life at all."

Den före detta, framtida och nutida amerikanska soldaten Billy Pilgrim är spastisk i tiden. På sin dotters bröllopsnatt 1967 blev (blir; kommer att bli) han kidnappad av en flygande korv och förd till planeten Trafamadore, där han lärde sig (lär sig; kommer att lära sig) sanningen om tiden och blev (blir; kommer att bli) naken utställd som zoo-djur för nyfikna utomjordingar. Sedan dess är han frikopplad i tiden och har ingen som helst kontroll över vilken del av sitt liv han kommer att genomleva härnäst. Stundtals befinner han sig på andra världskrigets slagfält, stundtals på ett återhämtningshem för krigsveteraner, stundtals på sitt optikerkontor och stundtals i ett fångläger i Dresden, där bombningarna snart ska äga rum. 

Det här blev en sådan bok som trots att den inte är mycket mer än 200 sidor lång tog mig timtals av koncentrerad tid att läsa. Jag tycker så mycket om när det blir så med böcker - att de liksom får för hög känslomässig densitet för att kunna tas in på annat än sätt än långsamt. Jag kunde inte göra annat än kapitulera och prioritera bort min fritid i någon vecka. Det var fantastiskt. 

Det första som verkligen grep mig helt och hållet var tidsperspektivet, eller kanske snarare intällningen till tid. Jag misstänker att en del läsare ser det mest som en excentrisk och humoristisk tvist till boken - mest bara där för att ge handlingen effekt. Men, åh. Jag vet inte. Jag känner igen mina egna tankar i det (även om jag aldrig hoppar runt i tiden eller något likvärdigt drastiskt). Det faller in så naturligt i boken - blir så fritt och levande, vettigt och förvirrande och mänskligt; en del av boken och Billy Pilgrims helhet. Språket (framförallt humorn, egentligen) i övrigt påminner mig om Douglas Adams The Hitchhiker's Guide to the Galaxy. Bitvis var boken så hysteriskt rolig att jag skrattade högt, emedan temat i sig är djupt och genomgående tragiskt. Det är insiktsfullt och intelligent. Det är relaterbart. Apatin är ständigt närvarande, men på ett naturligt och inte alls överdrivet sätt. Det förvånar mig inte alls att boken redan ses som en klassiker, men för mig känns det på något vis synd att den stämplats som enbart anti-krigsbok - när den utöver att vara träffsäkert anti-krig också är en så träffsäker studie av mänskligheten.

Johanna