Tillbaka till henne

"'Men Signe, du brukar inte vara så långsam. Du vet väl lika väl som jag att män, i stort, gör mer för landet än kvinnor?'"

 

År 1906 påbörjar Signe sin kamp för kvinnlig rösträtt. Hundra år senare hittar Hanna fyra gamla föremål och börjar gräva i historien.

 

Vartannat kapitel handlar om Signe, vartannat om Hanna. Signe är folkskollärarinna i Tierp och har nyss haft sin första kontakt med rösträttskampen och med kärleken. Hanna har ett tråkigt jobb på Arbetsförmedlingen och får av en slump tag på några gamla föremål: ett par skor, ett par glasögon, en linjal och en brosch.

 

Lövestam väver skickligt samman de två kvinnornas levnadsöden. De båda karaktärerna och deras omvärld känns så helhjärtade och genomtänkta att de gott hade räckt åt varsin roman. Nu är Signe och Hanna ändå delar av samma roman, och det är jag som läsare tacksam över.

 

I början kunde jag störa mig lite på språket. Jag störde mig inte på det för att det var dåligt utan för att det var så bra men inte alltid nådde ända fram. Det är så med språk ibland. Det är ett i stort perfekt musikstycke men ibland sätter cellisten oavsiktligt fingret snett så att tonen hamnar lite, lite fel. Det blir frustrerande att läsa, i alla fall för läsare som fäster stor vikt vid språket. När jag kom längre in i boken sögs jag in i berättelsen så till den grad att jag helt glömde bort att tänka på språket. Kanske var inte språket tokigt ändå, kanske var jag bara lite grinig den där första dagen.

 

Texten är full av detaljer och måste vara en produkt av noggranna efterforskningar. Alla detaljer bidrar, när de lyckas, till att bilda en levande och färggrann helhet. De politiska diskussionerna Signe är med om kan dagens feminister skratta igenkännande åt. Det är klart att dialogen hittades på i nutid men replikerna känns fullt rimliga. På vissa fronter har samhället utvecklats sorgligt lite sedan nittonhundratalets början.

 

Jag tycker om representationen av kvinnor och icke-heterosexuella. Det är alltid tacksamt att få läsa historien omskriven och korrigerad. Representationen av rasifierade och människor ur olika samhällsskikt är jag inte helt på det klara med än. Debatten togs inte riktigt. Om jag inte minns fel är varken transpersoner eller människor med funktionsnedsättning representerade.

 

Boken innehåller många ingredienser jag tycker om att hitta i böcker. Det är historiskt, politiskt, feministiskt, filosofiskt, romantiskt och vänskapligt. Redan när jag började läsa boken anade jag likheter med Sarah Waters romaner, och såhär i efterhand kan jag inte annat än hålla med mitt dåtidsjag.

 

Romanen är hyfsat tjock och den växer medan man läser. Jag blev väldigt fäst vid flera karaktärer och skrattade och led med dem. Ibland är boken lite fånig, fast på ett bra sätt. Efter läsningen kände jag mig nöjd och varm inombords.

Freja