"She upset Billy simply by being his mother. She made him feel embarressed and ungrateful and weak because she had gone to so much trouble to give him life, and to keep that life going, and Billy didn't really like life at all."

Den före detta, framtida och nutida amerikanska soldaten Billy Pilgrim är spastisk i tiden. På sin dotters bröllopsnatt 1967 blev (blir; kommer att bli) han kidnappad av en flygande korv och förd till planeten Trafamadore, där han lärde sig (lär sig; kommer att lära sig) sanningen om tiden och blev (blir; kommer att bli) naken utställd som zoo-djur för nyfikna utomjordingar. Sedan dess är han frikopplad i tiden och har ingen som helst kontroll över vilken del av sitt liv han kommer att genomleva härnäst. Stundtals befinner han sig på andra världskrigets slagfält, stundtals på ett återhämtningshem för krigsveteraner, stundtals på sitt optikerkontor och stundtals i ett fångläger i Dresden, där bombningarna snart ska äga rum. 

Det här blev en sådan bok som trots att den inte är mycket mer än 200 sidor lång tog mig timtals av koncentrerad tid att läsa. Jag tycker så mycket om när det blir så med böcker - att de liksom får för hög känslomässig densitet för att kunna tas in på annat än sätt än långsamt. Jag kunde inte göra annat än kapitulera och prioritera bort min fritid i någon vecka. Det var fantastiskt. 

Det första som verkligen grep mig helt och hållet var tidsperspektivet, eller kanske snarare intällningen till tid. Jag misstänker att en del läsare ser det mest som en excentrisk och humoristisk tvist till boken - mest bara där för att ge handlingen effekt. Men, åh. Jag vet inte. Jag känner igen mina egna tankar i det (även om jag aldrig hoppar runt i tiden eller något likvärdigt drastiskt). Det faller in så naturligt i boken - blir så fritt och levande, vettigt och förvirrande och mänskligt; en del av boken och Billy Pilgrims helhet. Språket (framförallt humorn, egentligen) i övrigt påminner mig om Douglas Adams The Hitchhiker's Guide to the Galaxy. Bitvis var boken så hysteriskt rolig att jag skrattade högt, emedan temat i sig är djupt och genomgående tragiskt. Det är insiktsfullt och intelligent. Det är relaterbart. Apatin är ständigt närvarande, men på ett naturligt och inte alls överdrivet sätt. Det förvånar mig inte alls att boken redan ses som en klassiker, men för mig känns det på något vis synd att den stämplats som enbart anti-krigsbok - när den utöver att vara träffsäkert anti-krig också är en så träffsäker studie av mänskligheten.

Johanna

 

Beatrice är sexton år och står inför sitt livs kanske viktigaste val. Det är ett val som kan förändra henne eller förgöra henne, ett val som kommer att definiera hela hennes framtid. Vill hon tillhöra De fridfulla, De lärda, De osjälviska, De tappra eller De ärliga?

 

Jag läste den första boken översatt till svenska och som e-bok. Det var den första e-bok jag läst och bara det var en upplevelse. Det kändes lite som att se på film eller läsa en fanfic, eftersom det är sådant jag brukar göra på datorn. Tidigt slog det mig att språket är annorlunda. Det är outsmyckat men ändå intressant, rakt men inte intetsägande. Här och var finns anspråkslösa iakttagelser man inte behöver fästa sig vid men som bidrar till en verklighetstrogen och äkta helhet. Då jag läste den första boken översatt kunde jag egentligen inte säga så mycket om språket, utan mest hoppas på att jag inte bara inbillat mig något slags kvalitet.

 

Ju längre jag kom i serien desto mer insåg jag att wow, jag hade rätt. Språket är enkelt och kan vid första anblick verka nonchalant och oförfinat. Många författare (särskilt inom den här genren, inbillar jag mig) verkar se det som sitt huvudmål att förmedla en handling, sen är språket inte så noga. Det är okej, tycker jag, men det är så kul när språket är genomtänkt. Här är språket genomtänkt. Det är medvetet rakt. Det är effektfullt. Det är inte perfekt än, men det är på väg. Jag tror att Roth är en oslipad diamant som kommer bli alldeles bländande om hon får fortsätta slipas.

 

Nog om språket. Jag tyckte om konceptet från första början. Det är inte nytt men det är bra. Liksom en kompis till mig hintat höll det dessutom hela vägen. Tycker jag. Storyn var många gånger väl förutsägbar men höll minst lika ofta. Berättelsen drog snabbt tag i mig och höll mig kvar. Det var spännande. Det var hjärtknipande. Karaktärerna -- människorna! Relationerna, stämningarna, känslorna. Intensiteten. Samtidigt finns det en hel del hål. Storyn håller inte alltid. Vissa händelser är alltför osannolika för att jag ska gå med på dem ens med god vilja. Vissa skildringar träffar fel och drar ned Roths människokännarpoäng. Ändå tycker jag att det höll. Jag tyckte bra om berättelsen, från början till slut.

 

Freja