Vi heter Freja och Johanna och är nitton respektive sexton år. Det här är vår ofysiska läsdagbok. Vi skriver om böcker vi får lust att skriva om – inte nödvändigtvis i läsordning. Välkommen.
Tillbaka till henne
"'Men Signe, du brukar inte vara så långsam. Du vet väl lika väl som jag att män, i stort, gör mer för landet än kvinnor?'"
År 1906 påbörjar Signe sin kamp för kvinnlig rösträtt. Hundra år senare hittar Hanna fyra gamla föremål och börjar gräva i historien.
Vartannat kapitel handlar om Signe, vartannat om Hanna. Signe är folkskollärarinna i Tierp och har nyss haft sin första kontakt med rösträttskampen och med kärleken. Hanna har ett tråkigt jobb på Arbetsförmedlingen och får av en slump tag på några gamla föremål: ett par skor, ett par glasögon, en linjal och en brosch.
Lövestam väver skickligt samman de två kvinnornas levnadsöden. De båda karaktärerna och deras omvärld känns så helhjärtade och genomtänkta att de gott hade räckt åt varsin roman. Nu är Signe och Hanna ändå delar av samma roman, och det är jag som läsare tacksam över.
I början kunde jag störa mig lite på språket. Jag störde mig inte på det för att det var dåligt utan för att det var så bra men inte alltid nådde ända fram. Det är så med språk ibland. Det är ett i stort perfekt musikstycke men ibland sätter cellisten oavsiktligt fingret snett så att tonen hamnar lite, lite fel. Det blir frustrerande att läsa, i alla fall för läsare som fäster stor vikt vid språket. När jag kom längre in i boken sögs jag in i berättelsen så till den grad att jag helt glömde bort att tänka på språket. Kanske var inte språket tokigt ändå, kanske var jag bara lite grinig den där första dagen.
Texten är full av detaljer och måste vara en produkt av noggranna efterforskningar. Alla detaljer bidrar, när de lyckas, till att bilda en levande och färggrann helhet. De politiska diskussionerna Signe är med om kan dagens feminister skratta igenkännande åt. Det är klart att dialogen hittades på i nutid men replikerna känns fullt rimliga. På vissa fronter har samhället utvecklats sorgligt lite sedan nittonhundratalets början.
Jag tycker om representationen av kvinnor och icke-heterosexuella. Det är alltid tacksamt att få läsa historien omskriven och korrigerad. Representationen av rasifierade och människor ur olika samhällsskikt är jag inte helt på det klara med än. Debatten togs inte riktigt. Om jag inte minns fel är varken transpersoner eller människor med funktionsnedsättning representerade.
Boken innehåller många ingredienser jag tycker om att hitta i böcker. Det är historiskt, politiskt, feministiskt, filosofiskt, romantiskt och vänskapligt. Redan när jag började läsa boken anade jag likheter med Sarah Waters romaner, och såhär i efterhand kan jag inte annat än hålla med mitt dåtidsjag.
Romanen är hyfsat tjock och den växer medan man läser. Jag blev väldigt fäst vid flera karaktärer och skrattade och led med dem. Ibland är boken lite fånig, fast på ett bra sätt. Efter läsningen kände jag mig nöjd och varm inombords.
Freja
Freja
Ett bipolärt hjärta
"Jag låtsas för din skull
Jag avskärmar och ler för din skull
Jag ler för att du ska tro att jag mår bra
Inom mig skriker jag
Jag vill ut
Kroppen är en plastpåse och jag kvävs
Du kommer aldrig att förstå"
Rebecca berättar om sitt liv med bipolär sjukdom. Hon börjar med barndomen, tonåren och insjuknandet och fortsätter med att beskriva perioder med depressioner, mixed states, hypomanier, manier och psykoser. Både de riktigt svåra och de riktigt fina stunderna finns med.
Det kan vara omskakande att läsa om Rebeccas erfarenheter. Hon viker inte för det riktigt svåra. Med dikter, dagboksinlägg och citat från närstående illustrerar hon det hon berättar. Det är inte bara en berättelse om sjukdom. Hon berättar om olika möten med vården och möten med olika människor. Hon berättar om att gå från slutenhet till öppenhet. Slutklämmen sammanfattar bokens budskap: hon uppmanar till större öppenhet kring psykisk sjukdom. Hon är tydlig med att vården måste bli bättre. "Så politiker: Skulle inte samhället tjäna pengar på att faktiskt hjälpa psykiskt sjuka än att bara förvara dem på avdelningar? Tror ni inte att vi som lider av psykisk ohälsa skulle må bättre av det?" Just mötet med vården är något väldigt många sjuka kan känna igen sig i. Psykiatrin är inte tillräcklig.
En läsare med egna erfarenheter av psykisk ohälsa kan känna igen sig, om inte i just Rebeccas symptom så i mötet med omvärlden. Rebecca poängterar att det här är just hennes erfarenheter och att det är olika för alla människor med bipolär sjukdom. Samtidigt tror jag att just Rebeccas erfarenheter kan öppna människors ögon och ge oss mer insikt i hur det kan vara att leva med bipolär sjukdom, eller psykisk ohälsa i allmänhet. Det är en viktig bok både för sjuka och för anhöriga. Som Rebecca skriver är psykisk ohälsa vanligt och de flesta känner någon som drabbats. Vi är alla anhöriga.
Efter att ha läst boken kände jag mig tacksam över att få ha tagit del av en annan människas erfarenheter. Jag kände igen mig i en del och det var givande att läsa det så klart beskrivet. Det jag inte kände igen mig i lärde jag mig mycket av.
Freja
Blue Is the Warmest Color
"Teen problems seem trivial to other people. But when you're alone and smack in the middle of one, how are you supposed to know what to do?"
När hennes partner Clémentine dör får Emma, enligt hennes sista vilja, tillgång till hennes dagböcker. I Clémentines dunkla flickrum, med hennes tyst anklagande föräldrar vankande utanför, börjar Emma läsa - och den rasande kärlekshistorien får nytt liv framför hennes ögon. Hon följer sin egen berättelse ur ett par andra ögon, från de första förvirrade tonårstankarna Clémentine satte ord på i desperation, ända till det bitterljuva slutet som är hennes egen nutid.
Egentligen har jag inte läst tillräckligt mycket grafiska romaner för att kunna komma med ett välgrundat uttalande (ärligt talat har jag inte mer kunskaper än Kalle Anka-pocket och lösryckt manga som One Piece), men den här boken var en helt, helt fantastisk upplevelse. Uppbyggnaden är vacker och genial, med det havsblå, himmelsblå, djupblå och marinblå som en pulserande, lite mer äkta röd tråd genom hela historien. Teckningarna är träffsäkra, replikerna och tankarna otroligt verkliga och relationerna så mänskliga och medryckande att jag sträckläste den från pärm till pärm lite tillfälligt i min trädgunga, trots att det började blåsa så mycket att jag huttrade.
Det är svårt att förklara någonting av mina tankar om historien utan att avslöja för mycket av antingen boken eller filmatiseringen, men jag skulle vilja vara skoningslös och säga att jag tyckte bättre om verket i bokform. Det är inte konstigt att skillnaderna blir många när en historia ska omvandlas från ett tunt seriealbum till en nästan tre timmar lång film, men det är synd att så mycket av det verkliga tycktes försvinna på vägen. Det är en fantastisk historia; i orginalserien nästan fulländad, så varm och relaterbar att den kändes som en direkt avbildning av verkligheten. Även om den, som större delen av all annan populärkultur, presenterar en ganska klassisk bild av Den Stora Och Enda Djupa Och Superviktiga Kärleken, så är det en version av bilden som jag inte blev trött på. Jag tycker om nyanseringarna - inte bara i den blå färgen - utan faktumet att Maroh försöker skildra flera sidor av HBTQ-politiken, kärleksrelationer, identifikation och konflikterna som kan uppstå mitt emellan.
Historien är aktuell och nära - alltid - och det förvånar mig inte att den blev ett överskattat kulturfenomen i slutändan.
Johanna
När hennes partner Clémentine dör får Emma, enligt hennes sista vilja, tillgång till hennes dagböcker. I Clémentines dunkla flickrum, med hennes tyst anklagande föräldrar vankande utanför, börjar Emma läsa - och den rasande kärlekshistorien får nytt liv framför hennes ögon. Hon följer sin egen berättelse ur ett par andra ögon, från de första förvirrade tonårstankarna Clémentine satte ord på i desperation, ända till det bitterljuva slutet som är hennes egen nutid.
Egentligen har jag inte läst tillräckligt mycket grafiska romaner för att kunna komma med ett välgrundat uttalande (ärligt talat har jag inte mer kunskaper än Kalle Anka-pocket och lösryckt manga som One Piece), men den här boken var en helt, helt fantastisk upplevelse. Uppbyggnaden är vacker och genial, med det havsblå, himmelsblå, djupblå och marinblå som en pulserande, lite mer äkta röd tråd genom hela historien. Teckningarna är träffsäkra, replikerna och tankarna otroligt verkliga och relationerna så mänskliga och medryckande att jag sträckläste den från pärm till pärm lite tillfälligt i min trädgunga, trots att det började blåsa så mycket att jag huttrade.
Det är svårt att förklara någonting av mina tankar om historien utan att avslöja för mycket av antingen boken eller filmatiseringen, men jag skulle vilja vara skoningslös och säga att jag tyckte bättre om verket i bokform. Det är inte konstigt att skillnaderna blir många när en historia ska omvandlas från ett tunt seriealbum till en nästan tre timmar lång film, men det är synd att så mycket av det verkliga tycktes försvinna på vägen. Det är en fantastisk historia; i orginalserien nästan fulländad, så varm och relaterbar att den kändes som en direkt avbildning av verkligheten. Även om den, som större delen av all annan populärkultur, presenterar en ganska klassisk bild av Den Stora Och Enda Djupa Och Superviktiga Kärleken, så är det en version av bilden som jag inte blev trött på. Jag tycker om nyanseringarna - inte bara i den blå färgen - utan faktumet att Maroh försöker skildra flera sidor av HBTQ-politiken, kärleksrelationer, identifikation och konflikterna som kan uppstå mitt emellan.
Historien är aktuell och nära - alltid - och det förvånar mig inte att den blev ett överskattat kulturfenomen i slutändan.
Johanna
To the Lighthouse
"About here, she thought, dabbling her fingers in the water, a ship had sunk, and she murmured, dreamily, half asleep, how we perished, each alone"
En familj och deras vänner är på semester i ett hus på Isle of Skye. Handlingen kretsar framför allt kring Mr. och Mrs. Ramsay. Han är filosof och går mest omkring och tänker. Hon tar hand om de yngsta, stickar sockor till de fattiga och frågar gästerna om de inte ska gifta sig snart. Gästerna är på besök men känner sig som hemma; de går på promenader, läser, målar. Bokens första del utspelar sig under loppet av en dag men berättar om hela liv.
Med hjälp av stream of consciousness skiftar Woolf ständigt perspektiv och låter sina olika karaktärers tankar styra berättelsen. Resultatet är en läsupplevelse som nästan känns närmre och mer fullständig än verkligheten. Romanen är självbiografisk: Mr. och Mrs. Ramsay är Woolfs egna föräldrar. Men det går bra att läsa boken utan kunskap eller ens medvetenhet om det biografiska. Det är ett intimt och levande porträtt av en grupp människor som står för sig självt.
Ibland är det poetiskt; ibland är det politiskt. Romanen tampas med förlegade ideal, könsroller, relationer och sorg. De olika karaktärerna får personifiera olika sidor i olika debatter. Frustration övergår i identifikation när perspektivet flyttas och tiderna ändras.
Ovana läsare kan ha svårt att ta sig in i medvetandeströmmen, men det är så värt det om en lyckas. Jag älskar stämningen i boken. Läsandet känns som långa, djupa andetag. Virrvarret av tankar och intryck, rytmen, ordvalen, den sparsamma men träffande dialogen ... Allt är otroligt välkomponerat och välskildrat.
Freja
Old Possum's Book of Practical Cats
"And when you heard a dining-room smash
Or up from the pantry there came a loud crash
Or down from the library came a loud ping
From a vase which was commonly said to be Ming –
Then the family would say: 'Now which was which cat?
It was Mungojerrie! AND Rumpelteazer!' – And there's
nothing at all to be done about that!"
I en samling dikter presenterar Eliot en mängd olika katter med olika personligheter. Det är vackra berättelser som troligtvis funkar utmärkt som barnverser, och som oberoende av det är fantastiska att läsa i vilken ålder som helst. Många av karaktärernas drag känns igen hos verklighetens katter, men också hos verklighetens människor.
Det här är den sortens dikter jag tycker om att läsa högt för mig själv. Jag hade inte ens behövt förstå ett ord för att uppskatta rytmen och orden. Och namnen, namnen på katterna! Det var en utmärkt bok att läsa mitt under stressiga skolveckor. När koncentrationen knappt räckte till något alls var det tillräckligt att mumla en vers för mig själv. Vid större sinnesro var det fint att glida in i en snabbt uppmålad, färgstark scen i takt till inre musik.
Det finns vissa inslag jag inte tycker om. Rasismen i "Growltiger's Last Stand", till exempel. Stereotyper är dessutom som alltid problematiska. Jag får som så ofta som människa i den här världen ta ett djupt andetag innan jag fortsätter.
Medan jag läste tänkte jag att åh, det här borde bli musik. När jag läst ett tag insåg jag att jo, det har nog redan blivit musik, det är T.S. Eliot och det är bra. När jag googlade upptäckte jag att ja, det har blivit musik, det har bland annat blivit musikalen Cats. Man lär så länge man lever! Nu när jag har läst boken funderar jag på om jag kanske borde ta och se dramatiseringen. Samtidigt vill jag som vanligt inte förstöra böcker med verkliga sinnesintryck som tävlar med min fantasi.
Freja
Den anspråkslösa
"Det är ännu en fråga! Vad då för en fråga? Den förstår du inte: svaret ligger på bordet och du talar om en fråga! För skit i mig! Det rör ju inte mig... Men apropå, vad är det som gäller nu - är det min sak eller inte? Den här kan jag inte räkna ut helt och hållet. Det är bättre att gå till sängs... Huvudet gör ont..."
Pantlånarens hustru har hoppat ut genom fönstret och ligger nu död på bordet framför honom. I ren desperation vankar han fram och tillbaka i timmar medan han försöker samla sina upproriska tankar. I ett hopplöst försenat försök att förstå vänder han sig än förtvivlat mot oss, som för att rentvå sig alla anklagelser, än in i sig själv i total förvirring - och sakta men säkert dagas hela historien om parets olycksaliga äktenskap upp framför oss, från början till slut.
Någon dag för inte alltför längesedan när jag var på biblioteket överväldigades jag av en plötsligt lust att läsa Dostojevskij igen. Problemet var bara, som alltid (ja, det här händer faktiskt med jämna mellanrum, hmmm), att jag inte alls hade vare sig tid eller ro att läsa så omfattande verk som Dostojevskij kanske är mest känd för. På ren impuls fick lösningen bli den här novellen. Jag hade ingen aning om vad det var för något jag började läsa. Det kan ha varit det som gjorde det hela så effektfullt. Jag var redan stressad och förvirrad; novellen bara synade, flinade och mångdubblade känslan i en kaotisk berg- och dalbana.
Jag kan inte ärligt säga att jag har läst särskilt mycket Dostojevskij över huvud taget, men jag kan ändå inte göra annat än att geniförklara honom tillsammans med resten av världen. Jag har inte hittat någon som kan träffa så nära människor i litteraturen. Det känns inte ens mänskligt att förstå människor så fullkomligt och träffsäkert som Dostojevskij verkar göra. Om det nu låter vettigt? Den anspråkslösa var inget undantag, trots att den inte hade mer tid på sig än sjuttio mycket små sidor med mycket stor marginal. Jag hann översvämmas av så mycket mänskliga tankegångar, mänskliga känslor, mänskliga slutsatser och handlingar och så mycket mänsklig operfektion att jag inte ens är säker på att jag överdriver när jag säger att novellen var perfektion.
Johanna
Pantlånarens hustru har hoppat ut genom fönstret och ligger nu död på bordet framför honom. I ren desperation vankar han fram och tillbaka i timmar medan han försöker samla sina upproriska tankar. I ett hopplöst försenat försök att förstå vänder han sig än förtvivlat mot oss, som för att rentvå sig alla anklagelser, än in i sig själv i total förvirring - och sakta men säkert dagas hela historien om parets olycksaliga äktenskap upp framför oss, från början till slut.
Någon dag för inte alltför längesedan när jag var på biblioteket överväldigades jag av en plötsligt lust att läsa Dostojevskij igen. Problemet var bara, som alltid (ja, det här händer faktiskt med jämna mellanrum, hmmm), att jag inte alls hade vare sig tid eller ro att läsa så omfattande verk som Dostojevskij kanske är mest känd för. På ren impuls fick lösningen bli den här novellen. Jag hade ingen aning om vad det var för något jag började läsa. Det kan ha varit det som gjorde det hela så effektfullt. Jag var redan stressad och förvirrad; novellen bara synade, flinade och mångdubblade känslan i en kaotisk berg- och dalbana.
Jag kan inte ärligt säga att jag har läst särskilt mycket Dostojevskij över huvud taget, men jag kan ändå inte göra annat än att geniförklara honom tillsammans med resten av världen. Jag har inte hittat någon som kan träffa så nära människor i litteraturen. Det känns inte ens mänskligt att förstå människor så fullkomligt och träffsäkert som Dostojevskij verkar göra. Om det nu låter vettigt? Den anspråkslösa var inget undantag, trots att den inte hade mer tid på sig än sjuttio mycket små sidor med mycket stor marginal. Jag hann översvämmas av så mycket mänskliga tankegångar, mänskliga känslor, mänskliga slutsatser och handlingar och så mycket mänsklig operfektion att jag inte ens är säker på att jag överdriver när jag säger att novellen var perfektion.
Johanna
Macbeth
"Away, and mock the time with fairest show:
False face must hide what the false heart doth know"
Häxorna förutspår att Macbeth ska bli kung. Han och hans fru bestämmer sig för att ta saken i egna händer och mörda den dåvarande kungen. Misstänksam och girig drivs Macbeth allt längre av begäret att skydda sin nyvunna makt.
Pjäsen växlar mellan adlig vardag och häxlik mystik. Scenen är stundvis ett rum i något skotskt slott, stundvis en ljunghed där åskan ständigt mullrar. Macbeth är i början av pjäsen en hederlig general men utvecklas till tyrann. Med häxornas profetior i fonden verkar Macbeth obevekligen dras mot sitt öde.
Macbeth har länge legat och grott mitt bakhuvud. Jag tyckte om Hamlet men inte Romeo och Julia, så jag har tänkt att jag borde gilla Macbeth. I en stund av yttersta leda och bokbrist insåg jag så att det var dags. Jag tycker om att läsa pjäser. Det är något särskilt när det nästan enbart är dialog. Åtminstone hos Shakespeare och de antika grekerna cirklar handlingen ofta kring ett enda, kärnfullt problem. Akterna signalerar brytpunkter, scenväxlingarna flyttar fokus till andra karaktärer. Jag vet inte mycket om dramatik men jag vet att jag tycker om det.
Ibland driver dialogen handlingen framåt, ibland lämnar den plats åt djupa funderingar. Det är fint hur språket ibland är helt rakt men ibland smyckat med rim, inrim och allitterationer. Jag fäste mig särskilt vid häxorna, lord och lady Macbeth och Malcolm. Det var magiskt att äntligen få läsa häxornas mässande, som jag så ofta hört citeras. Jag höll andan när något hemskt återigen höll på att hända, skrattade när dramatikens förtrollning bröts av ett plötsligt skämt. Kvinnosynen var inte helt party, men det är den inte så ofta heller, särskilt inte i sextonhundratalslitteratur. Sammantaget tyckte jag bra om pjäsen. Den engagerade mig inte fullt lika mycket som Hamlet, men den var på god väg. Vissa stycken var så fina att jag får lust att rama in dem eller bara ha dem inlåsta i någon undangömd kammare i mitt hjärta.
Freja
Slaughterhouse-Five or The Children's Crusade: A Duty-Dance with Death
"She upset Billy simply by being his mother. She made him feel embarressed and ungrateful and weak because she had gone to so much trouble to give him life, and to keep that life going, and Billy didn't really like life at all."
Den före detta, framtida och nutida amerikanska soldaten Billy Pilgrim är spastisk i tiden. På sin dotters bröllopsnatt 1967 blev (blir; kommer att bli) han kidnappad av en flygande korv och förd till planeten Trafamadore, där han lärde sig (lär sig; kommer att lära sig) sanningen om tiden och blev (blir; kommer att bli) naken utställd som zoo-djur för nyfikna utomjordingar. Sedan dess är han frikopplad i tiden och har ingen som helst kontroll över vilken del av sitt liv han kommer att genomleva härnäst. Stundtals befinner han sig på andra världskrigets slagfält, stundtals på ett återhämtningshem för krigsveteraner, stundtals på sitt optikerkontor och stundtals i ett fångläger i Dresden, där bombningarna snart ska äga rum.
Det här blev en sådan bok som trots att den inte är mycket mer än 200 sidor lång tog mig timtals av koncentrerad tid att läsa. Jag tycker så mycket om när det blir så med böcker - att de liksom får för hög känslomässig densitet för att kunna tas in på annat än sätt än långsamt. Jag kunde inte göra annat än kapitulera och prioritera bort min fritid i någon vecka. Det var fantastiskt.
Det första som verkligen grep mig helt och hållet var tidsperspektivet, eller kanske snarare intällningen till tid. Jag misstänker att en del läsare ser det mest som en excentrisk och humoristisk tvist till boken - mest bara där för att ge handlingen effekt. Men, åh. Jag vet inte. Jag känner igen mina egna tankar i det (även om jag aldrig hoppar runt i tiden eller något likvärdigt drastiskt). Det faller in så naturligt i boken - blir så fritt och levande, vettigt och förvirrande och mänskligt; en del av boken och Billy Pilgrims helhet. Språket (framförallt humorn, egentligen) i övrigt påminner mig om Douglas Adams The Hitchhiker's Guide to the Galaxy. Bitvis var boken så hysteriskt rolig att jag skrattade högt, emedan temat i sig är djupt och genomgående tragiskt. Det är insiktsfullt och intelligent. Det är relaterbart. Apatin är ständigt närvarande, men på ett naturligt och inte alls överdrivet sätt. Det förvånar mig inte alls att boken redan ses som en klassiker, men för mig känns det på något vis synd att den stämplats som enbart anti-krigsbok - när den utöver att vara träffsäkert anti-krig också är en så träffsäker studie av mänskligheten.
Johanna
Den före detta, framtida och nutida amerikanska soldaten Billy Pilgrim är spastisk i tiden. På sin dotters bröllopsnatt 1967 blev (blir; kommer att bli) han kidnappad av en flygande korv och förd till planeten Trafamadore, där han lärde sig (lär sig; kommer att lära sig) sanningen om tiden och blev (blir; kommer att bli) naken utställd som zoo-djur för nyfikna utomjordingar. Sedan dess är han frikopplad i tiden och har ingen som helst kontroll över vilken del av sitt liv han kommer att genomleva härnäst. Stundtals befinner han sig på andra världskrigets slagfält, stundtals på ett återhämtningshem för krigsveteraner, stundtals på sitt optikerkontor och stundtals i ett fångläger i Dresden, där bombningarna snart ska äga rum.
Det här blev en sådan bok som trots att den inte är mycket mer än 200 sidor lång tog mig timtals av koncentrerad tid att läsa. Jag tycker så mycket om när det blir så med böcker - att de liksom får för hög känslomässig densitet för att kunna tas in på annat än sätt än långsamt. Jag kunde inte göra annat än kapitulera och prioritera bort min fritid i någon vecka. Det var fantastiskt.
Det första som verkligen grep mig helt och hållet var tidsperspektivet, eller kanske snarare intällningen till tid. Jag misstänker att en del läsare ser det mest som en excentrisk och humoristisk tvist till boken - mest bara där för att ge handlingen effekt. Men, åh. Jag vet inte. Jag känner igen mina egna tankar i det (även om jag aldrig hoppar runt i tiden eller något likvärdigt drastiskt). Det faller in så naturligt i boken - blir så fritt och levande, vettigt och förvirrande och mänskligt; en del av boken och Billy Pilgrims helhet. Språket (framförallt humorn, egentligen) i övrigt påminner mig om Douglas Adams The Hitchhiker's Guide to the Galaxy. Bitvis var boken så hysteriskt rolig att jag skrattade högt, emedan temat i sig är djupt och genomgående tragiskt. Det är insiktsfullt och intelligent. Det är relaterbart. Apatin är ständigt närvarande, men på ett naturligt och inte alls överdrivet sätt. Det förvånar mig inte alls att boken redan ses som en klassiker, men för mig känns det på något vis synd att den stämplats som enbart anti-krigsbok - när den utöver att vara träffsäkert anti-krig också är en så träffsäker studie av mänskligheten.
Johanna
Divergent-trilogin
"I wonder how I seem to them. They must see someone I don't see. Someone capable and strong. Someone I can't be; someone I can be"
Beatrice är sexton år och står inför sitt livs kanske viktigaste val. Det är ett val som kan förändra henne eller förgöra henne, ett val som kommer att definiera hela hennes framtid. Vill hon tillhöra De fridfulla, De lärda, De osjälviska, De tappra eller De ärliga?
Jag läste den första boken översatt till svenska och som e-bok. Det var den första e-bok jag läst och bara det var en upplevelse. Det kändes lite som att se på film eller läsa en fanfic, eftersom det är sådant jag brukar göra på datorn. Tidigt slog det mig att språket är annorlunda. Det är outsmyckat men ändå intressant, rakt men inte intetsägande. Här och var finns anspråkslösa iakttagelser man inte behöver fästa sig vid men som bidrar till en verklighetstrogen och äkta helhet. Då jag läste den första boken översatt kunde jag egentligen inte säga så mycket om språket, utan mest hoppas på att jag inte bara inbillat mig något slags kvalitet.
Ju längre jag kom i serien desto mer insåg jag att wow, jag hade rätt. Språket är enkelt och kan vid första anblick verka nonchalant och oförfinat. Många författare (särskilt inom den här genren, inbillar jag mig) verkar se det som sitt huvudmål att förmedla en handling, sen är språket inte så noga. Det är okej, tycker jag, men det är så kul när språket är genomtänkt. Här är språket genomtänkt. Det är medvetet rakt. Det är effektfullt. Det är inte perfekt än, men det är på väg. Jag tror att Roth är en oslipad diamant som kommer bli alldeles bländande om hon får fortsätta slipas.
Nog om språket. Jag tyckte om konceptet från första början. Det är inte nytt men det är bra. Liksom en kompis till mig hintat höll det dessutom hela vägen. Tycker jag. Storyn var många gånger väl förutsägbar men höll minst lika ofta. Berättelsen drog snabbt tag i mig och höll mig kvar. Det var spännande. Det var hjärtknipande. Karaktärerna -- människorna! Relationerna, stämningarna, känslorna. Intensiteten. Samtidigt finns det en hel del hål. Storyn håller inte alltid. Vissa händelser är alltför osannolika för att jag ska gå med på dem ens med god vilja. Vissa skildringar träffar fel och drar ned Roths människokännarpoäng. Ändå tycker jag att det höll. Jag tyckte bra om berättelsen, från början till slut.
Freja
Breakfast on Pluto
"'Det har hänt, Charlie! Det har hänt till sist! Det har hänt! Jag är hemma! Hemma!' Och jag kröp ner hos henne och kramade henne och kramade henne och kramade henne och sjöng: 'Up on the moon / We’ll all be there soon / Watching the earth down below / We’ll visit the stars / And journey to Mars / Finding our breakfast on Pluto!'"
Patrick Braden, eller Pussy som hon föredrar att kalla sig, föds som oäkting i den lilla katolska byn Tyreelin i Irland på sextiotalet. Hon tvingas växa upp hos en försupen fostermor mitt i det ständigt pågående nordirlandskriget, men vantrivs och drömmer om sin riktiga mor - en ung flicka som blev våldtagen av byns präst. Att Patrick snart börjar intressera sig för smink och klär sig i kvinnokläder ses heller inte med blida ögon i det katolska samhället. Till slut flyr hon till Londons neonblinkande gator för att jaga sina drömmar om den perfekta modern och ett glamourösare liv. Men saker och ting blir inte som hon tänkt sig - runt henne pågår IRA:s bombterror och snart kan inte ens Dusty Springfield och paljettklänningar hålla undan den tragiska verkligheten.
Jag läste den här boken för över ett år sedan, när nians skolarbete var som mest hektiskt och kvävande. Vi hade fått en ny svensklärare som jag i stora drag avskydde helt och hållet. (Egentligen avskyr jag sällan människor, det känns dumt som princip - men det här var verkligen en klass för sig. Hon var inte bara tragiskt dålig på sitt ämne, utan verkade också helt sakna förmågan att tänka - hade inskränkta åsikter om mycket och ofta ett lagom misslyckande bemötande.) När vi blev ombedda att välja böcker inför bokanalysen med kommentaren "Jag vet att det är jättetrist, men vi MÅSTE faktiskt läsa böcker enligt ämnesplanen", kände jag att jag helt enkelt inte hade något annat val än att skriva en normkritisk analys om en transexuell, något verklighetsfrånkopplad prostituerad mitt i konflikten på Nordirland. Det var en fantastisk upplevelse. Tyvärr blev hon helt lyrisk.
Alltså. DET FINNS SÅ MYCKET ATT SÄGA OM DEN HÄR BOKEN ATT JAG FÅR LUST ATT ANALYSERA DEN EN GÅNG TILL. Jag älskar stilen. Av någon anledning är jag väldigt svag för böcker i monologform - där huvudpersonens karaktär riktigt lyser igenom med varje formulering. Patrick McCabe är mästerlig på perspektivet. Pussys sätt att berätta är medryckande och vackert, mycket återges i förtjusta små utrop och ibland nämns enorma, chockerande händelser bara i förbifarten medan små detaljer som klädesplagg och bikaraktärer får desto mer vikt. Det är svårt att inte bli fullkomligt förälskad i Pussy, hennes iver och naivitet, och det är svårt att inte gripas fullkomligt av den brutala, men ack så verklighetstrogna handlingen. Jag tyckte om den konstanta förvirringen. Jag tyckte om att bli lämnad helt mållös efteråt.
(För att avsluta med någonting totalt irrelevant, så såg jag en gång en fantastisk film som försökte skildra samma sak. Om en tyckte om boken och har lust med en annan tappning kan den ju se efter: ungefär såhär.)
Johanna
Patrick Braden, eller Pussy som hon föredrar att kalla sig, föds som oäkting i den lilla katolska byn Tyreelin i Irland på sextiotalet. Hon tvingas växa upp hos en försupen fostermor mitt i det ständigt pågående nordirlandskriget, men vantrivs och drömmer om sin riktiga mor - en ung flicka som blev våldtagen av byns präst. Att Patrick snart börjar intressera sig för smink och klär sig i kvinnokläder ses heller inte med blida ögon i det katolska samhället. Till slut flyr hon till Londons neonblinkande gator för att jaga sina drömmar om den perfekta modern och ett glamourösare liv. Men saker och ting blir inte som hon tänkt sig - runt henne pågår IRA:s bombterror och snart kan inte ens Dusty Springfield och paljettklänningar hålla undan den tragiska verkligheten.
Jag läste den här boken för över ett år sedan, när nians skolarbete var som mest hektiskt och kvävande. Vi hade fått en ny svensklärare som jag i stora drag avskydde helt och hållet. (Egentligen avskyr jag sällan människor, det känns dumt som princip - men det här var verkligen en klass för sig. Hon var inte bara tragiskt dålig på sitt ämne, utan verkade också helt sakna förmågan att tänka - hade inskränkta åsikter om mycket och ofta ett lagom misslyckande bemötande.) När vi blev ombedda att välja böcker inför bokanalysen med kommentaren "Jag vet att det är jättetrist, men vi MÅSTE faktiskt läsa böcker enligt ämnesplanen", kände jag att jag helt enkelt inte hade något annat val än att skriva en normkritisk analys om en transexuell, något verklighetsfrånkopplad prostituerad mitt i konflikten på Nordirland. Det var en fantastisk upplevelse. Tyvärr blev hon helt lyrisk.
Alltså. DET FINNS SÅ MYCKET ATT SÄGA OM DEN HÄR BOKEN ATT JAG FÅR LUST ATT ANALYSERA DEN EN GÅNG TILL. Jag älskar stilen. Av någon anledning är jag väldigt svag för böcker i monologform - där huvudpersonens karaktär riktigt lyser igenom med varje formulering. Patrick McCabe är mästerlig på perspektivet. Pussys sätt att berätta är medryckande och vackert, mycket återges i förtjusta små utrop och ibland nämns enorma, chockerande händelser bara i förbifarten medan små detaljer som klädesplagg och bikaraktärer får desto mer vikt. Det är svårt att inte bli fullkomligt förälskad i Pussy, hennes iver och naivitet, och det är svårt att inte gripas fullkomligt av den brutala, men ack så verklighetstrogna handlingen. Jag tyckte om den konstanta förvirringen. Jag tyckte om att bli lämnad helt mållös efteråt.
(För att avsluta med någonting totalt irrelevant, så såg jag en gång en fantastisk film som försökte skildra samma sak. Om en tyckte om boken och har lust med en annan tappning kan den ju se efter: ungefär såhär.)
Johanna
La ciudad de las bestias
"Volvió a sentir que volaba, pero ya no tenía el cuerpo del águila, se había desprendido de todo lo material, era puro espíritu"
"Återigen kände hon att hon flög, men nu hade hon inte längre örnens kropp, hon hade frigjort sig från allt materiellt, hon var ren ande"
När femtonårige Alexanders mamma blir svårt sjuk skickas han till sin excentriska farmor. Knappt utan förvarning drar hon med honom på en expedition till Amazonas för att leta efter det legendariska odjuret, Amazonas Yeti. Med på expeditionen finns guidens dotter, Nadia, som blir vän med Alexander och lär honom att se med hjärtat. I djupet av djungeln väntar faror och äventyr som de två vännerna aldrig kunnat föreställa sig.
För flera år sedan, jag minns inte hur gammal jag var, slukade jag den här boken (Odjurens stad på svenska) och resten av trilogin. Sedan dess har den, liksom så många andra böcker, slumrat någonstans i bakhuvudet och väntat på att bli läst igen, lite som ett provirus. På bokmässan förra året letade jag efter något att läsa på spanska. När jag hittade den här tänkte jag mest "ja, ja, ja, ja, ja!" och köpte den. När jag nu slutligen läste den kunde jag framför allt konstatera att det är väldigt värt att kunna läsa Isabel Allende på originalspråk.
Det här är magisk realism och äventyr. Det är stundvis väldigt spännande, stundvis meditativt. Språket är enkelt men målar upp fantastiska bilder. Allende ber sina karaktärer och läsare att släppa taget om verkligheten och upptäcka nya världar. Jag tycker om hur karaktärerna utvecklas och hur stämningen förändras. Jag tycker om stillheten och intensiteten. Jag ser fram emot att läsa mer av Allende och mer av latinamerikansk magisk realism.
Freja