I en samling dikter presenterar Eliot en mängd olika katter med olika personligheter. Det är vackra berättelser som troligtvis funkar utmärkt som barnverser, och som oberoende av det är fantastiska att läsa i vilken ålder som helst. Många av karaktärernas drag känns igen hos verklighetens katter, men också hos verklighetens människor.

 

Det här är den sortens dikter jag tycker om att läsa högt för mig själv. Jag hade inte ens behövt förstå ett ord för att uppskatta rytmen och orden. Och namnen, namnen på katterna! Det var en utmärkt bok att läsa mitt under stressiga skolveckor. När koncentrationen knappt räckte till något alls var det tillräckligt att mumla en vers för mig själv. Vid större sinnesro var det fint att glida in i en snabbt uppmålad, färgstark scen i takt till inre musik.

 

Det finns vissa inslag jag inte tycker om. Rasismen i "Growltiger's Last Stand", till exempel. Stereotyper är dessutom som alltid problematiska. Jag får som så ofta som människa i den här världen ta ett djupt andetag innan jag fortsätter.

 

Medan jag läste tänkte jag att åh, det här borde bli musik. När jag läst ett tag insåg jag att jo, det har nog redan blivit musik, det är T.S. Eliot och det är bra. När jag googlade upptäckte jag att ja, det har blivit musik, det har bland annat blivit musikalen Cats. Man lär så länge man lever! Nu när jag har läst boken funderar jag på om jag kanske borde ta och se dramatiseringen. Samtidigt vill jag som vanligt inte förstöra böcker med verkliga sinnesintryck som tävlar med min fantasi.

 

Freja

"Det är ännu en fråga! Vad då för en fråga? Den förstår du inte: svaret ligger på bordet och du talar om en fråga! För skit i mig! Det rör ju inte mig... Men apropå, vad är det som gäller nu - är det min sak eller inte? Den här kan jag inte räkna ut helt och hållet. Det är bättre att gå till sängs... Huvudet gör ont..."

Pantlånarens hustru har hoppat ut genom fönstret och ligger nu död på bordet framför honom. I ren desperation vankar han fram och tillbaka i timmar medan han försöker samla sina upproriska tankar. I ett hopplöst försenat försök att förstå vänder han sig än förtvivlat mot oss, som för att rentvå sig alla anklagelser, än in i sig själv i total förvirring - och sakta men säkert dagas hela historien om parets olycksaliga äktenskap upp framför oss, från början till slut.

Någon dag för inte alltför längesedan när jag var på biblioteket överväldigades jag av en plötsligt lust att läsa Dostojevskij igen. Problemet var bara, som alltid (ja, det här händer faktiskt med jämna mellanrum, hmmm), att jag inte alls hade vare sig tid eller ro att läsa så omfattande verk som Dostojevskij kanske är mest känd för. På ren impuls fick lösningen bli den här novellen. Jag hade ingen aning om vad det var för något jag började läsa. Det kan ha varit det som gjorde det hela så effektfullt. Jag var redan stressad och förvirrad; novellen bara synade, flinade och mångdubblade känslan i en kaotisk berg- och dalbana.

Jag kan inte ärligt säga att jag har läst särskilt mycket Dostojevskij över huvud taget, men jag kan ändå inte göra annat än att geniförklara honom tillsammans med resten av världen. Jag har inte hittat någon som kan träffa så nära människor i litteraturen. Det känns inte ens mänskligt att förstå människor så fullkomligt och träffsäkert som Dostojevskij verkar göra. Om det nu låter vettigt? Den anspråkslösa var inget undantag, trots att den inte hade mer tid på sig än sjuttio mycket små sidor med mycket stor marginal. Jag hann översvämmas av så mycket mänskliga tankegångar, mänskliga känslor, mänskliga slutsatser och handlingar och så mycket mänsklig operfektion att jag inte ens är säker på att jag överdriver när jag säger att novellen var perfektion.

Johanna