Vi heter Freja och Johanna och är nitton respektive sexton år. Det här är vår ofysiska läsdagbok. Vi skriver om böcker vi får lust att skriva om – inte nödvändigtvis i läsordning. Välkommen.
Ett bipolärt hjärta
"Jag låtsas för din skull
Jag avskärmar och ler för din skull
Jag ler för att du ska tro att jag mår bra
Inom mig skriker jag
Jag vill ut
Kroppen är en plastpåse och jag kvävs
Du kommer aldrig att förstå"
Rebecca berättar om sitt liv med bipolär sjukdom. Hon börjar med barndomen, tonåren och insjuknandet och fortsätter med att beskriva perioder med depressioner, mixed states, hypomanier, manier och psykoser. Både de riktigt svåra och de riktigt fina stunderna finns med.
Det kan vara omskakande att läsa om Rebeccas erfarenheter. Hon viker inte för det riktigt svåra. Med dikter, dagboksinlägg och citat från närstående illustrerar hon det hon berättar. Det är inte bara en berättelse om sjukdom. Hon berättar om olika möten med vården och möten med olika människor. Hon berättar om att gå från slutenhet till öppenhet. Slutklämmen sammanfattar bokens budskap: hon uppmanar till större öppenhet kring psykisk sjukdom. Hon är tydlig med att vården måste bli bättre. "Så politiker: Skulle inte samhället tjäna pengar på att faktiskt hjälpa psykiskt sjuka än att bara förvara dem på avdelningar? Tror ni inte att vi som lider av psykisk ohälsa skulle må bättre av det?" Just mötet med vården är något väldigt många sjuka kan känna igen sig i. Psykiatrin är inte tillräcklig.
En läsare med egna erfarenheter av psykisk ohälsa kan känna igen sig, om inte i just Rebeccas symptom så i mötet med omvärlden. Rebecca poängterar att det här är just hennes erfarenheter och att det är olika för alla människor med bipolär sjukdom. Samtidigt tror jag att just Rebeccas erfarenheter kan öppna människors ögon och ge oss mer insikt i hur det kan vara att leva med bipolär sjukdom, eller psykisk ohälsa i allmänhet. Det är en viktig bok både för sjuka och för anhöriga. Som Rebecca skriver är psykisk ohälsa vanligt och de flesta känner någon som drabbats. Vi är alla anhöriga.
Efter att ha läst boken kände jag mig tacksam över att få ha tagit del av en annan människas erfarenheter. Jag kände igen mig i en del och det var givande att läsa det så klart beskrivet. Det jag inte kände igen mig i lärde jag mig mycket av.
Freja
Blue Is the Warmest Color
"Teen problems seem trivial to other people. But when you're alone and smack in the middle of one, how are you supposed to know what to do?"
När hennes partner Clémentine dör får Emma, enligt hennes sista vilja, tillgång till hennes dagböcker. I Clémentines dunkla flickrum, med hennes tyst anklagande föräldrar vankande utanför, börjar Emma läsa - och den rasande kärlekshistorien får nytt liv framför hennes ögon. Hon följer sin egen berättelse ur ett par andra ögon, från de första förvirrade tonårstankarna Clémentine satte ord på i desperation, ända till det bitterljuva slutet som är hennes egen nutid.
Egentligen har jag inte läst tillräckligt mycket grafiska romaner för att kunna komma med ett välgrundat uttalande (ärligt talat har jag inte mer kunskaper än Kalle Anka-pocket och lösryckt manga som One Piece), men den här boken var en helt, helt fantastisk upplevelse. Uppbyggnaden är vacker och genial, med det havsblå, himmelsblå, djupblå och marinblå som en pulserande, lite mer äkta röd tråd genom hela historien. Teckningarna är träffsäkra, replikerna och tankarna otroligt verkliga och relationerna så mänskliga och medryckande att jag sträckläste den från pärm till pärm lite tillfälligt i min trädgunga, trots att det började blåsa så mycket att jag huttrade.
Det är svårt att förklara någonting av mina tankar om historien utan att avslöja för mycket av antingen boken eller filmatiseringen, men jag skulle vilja vara skoningslös och säga att jag tyckte bättre om verket i bokform. Det är inte konstigt att skillnaderna blir många när en historia ska omvandlas från ett tunt seriealbum till en nästan tre timmar lång film, men det är synd att så mycket av det verkliga tycktes försvinna på vägen. Det är en fantastisk historia; i orginalserien nästan fulländad, så varm och relaterbar att den kändes som en direkt avbildning av verkligheten. Även om den, som större delen av all annan populärkultur, presenterar en ganska klassisk bild av Den Stora Och Enda Djupa Och Superviktiga Kärleken, så är det en version av bilden som jag inte blev trött på. Jag tycker om nyanseringarna - inte bara i den blå färgen - utan faktumet att Maroh försöker skildra flera sidor av HBTQ-politiken, kärleksrelationer, identifikation och konflikterna som kan uppstå mitt emellan.
Historien är aktuell och nära - alltid - och det förvånar mig inte att den blev ett överskattat kulturfenomen i slutändan.
Johanna
När hennes partner Clémentine dör får Emma, enligt hennes sista vilja, tillgång till hennes dagböcker. I Clémentines dunkla flickrum, med hennes tyst anklagande föräldrar vankande utanför, börjar Emma läsa - och den rasande kärlekshistorien får nytt liv framför hennes ögon. Hon följer sin egen berättelse ur ett par andra ögon, från de första förvirrade tonårstankarna Clémentine satte ord på i desperation, ända till det bitterljuva slutet som är hennes egen nutid.
Egentligen har jag inte läst tillräckligt mycket grafiska romaner för att kunna komma med ett välgrundat uttalande (ärligt talat har jag inte mer kunskaper än Kalle Anka-pocket och lösryckt manga som One Piece), men den här boken var en helt, helt fantastisk upplevelse. Uppbyggnaden är vacker och genial, med det havsblå, himmelsblå, djupblå och marinblå som en pulserande, lite mer äkta röd tråd genom hela historien. Teckningarna är träffsäkra, replikerna och tankarna otroligt verkliga och relationerna så mänskliga och medryckande att jag sträckläste den från pärm till pärm lite tillfälligt i min trädgunga, trots att det började blåsa så mycket att jag huttrade.
Det är svårt att förklara någonting av mina tankar om historien utan att avslöja för mycket av antingen boken eller filmatiseringen, men jag skulle vilja vara skoningslös och säga att jag tyckte bättre om verket i bokform. Det är inte konstigt att skillnaderna blir många när en historia ska omvandlas från ett tunt seriealbum till en nästan tre timmar lång film, men det är synd att så mycket av det verkliga tycktes försvinna på vägen. Det är en fantastisk historia; i orginalserien nästan fulländad, så varm och relaterbar att den kändes som en direkt avbildning av verkligheten. Även om den, som större delen av all annan populärkultur, presenterar en ganska klassisk bild av Den Stora Och Enda Djupa Och Superviktiga Kärleken, så är det en version av bilden som jag inte blev trött på. Jag tycker om nyanseringarna - inte bara i den blå färgen - utan faktumet att Maroh försöker skildra flera sidor av HBTQ-politiken, kärleksrelationer, identifikation och konflikterna som kan uppstå mitt emellan.
Historien är aktuell och nära - alltid - och det förvånar mig inte att den blev ett överskattat kulturfenomen i slutändan.
Johanna
To the Lighthouse
"About here, she thought, dabbling her fingers in the water, a ship had sunk, and she murmured, dreamily, half asleep, how we perished, each alone"
En familj och deras vänner är på semester i ett hus på Isle of Skye. Handlingen kretsar framför allt kring Mr. och Mrs. Ramsay. Han är filosof och går mest omkring och tänker. Hon tar hand om de yngsta, stickar sockor till de fattiga och frågar gästerna om de inte ska gifta sig snart. Gästerna är på besök men känner sig som hemma; de går på promenader, läser, målar. Bokens första del utspelar sig under loppet av en dag men berättar om hela liv.
Med hjälp av stream of consciousness skiftar Woolf ständigt perspektiv och låter sina olika karaktärers tankar styra berättelsen. Resultatet är en läsupplevelse som nästan känns närmre och mer fullständig än verkligheten. Romanen är självbiografisk: Mr. och Mrs. Ramsay är Woolfs egna föräldrar. Men det går bra att läsa boken utan kunskap eller ens medvetenhet om det biografiska. Det är ett intimt och levande porträtt av en grupp människor som står för sig självt.
Ibland är det poetiskt; ibland är det politiskt. Romanen tampas med förlegade ideal, könsroller, relationer och sorg. De olika karaktärerna får personifiera olika sidor i olika debatter. Frustration övergår i identifikation när perspektivet flyttas och tiderna ändras.
Ovana läsare kan ha svårt att ta sig in i medvetandeströmmen, men det är så värt det om en lyckas. Jag älskar stämningen i boken. Läsandet känns som långa, djupa andetag. Virrvarret av tankar och intryck, rytmen, ordvalen, den sparsamma men träffande dialogen ... Allt är otroligt välkomponerat och välskildrat.
Freja