"Away, and mock the time with fairest show:

False face must hide what the false heart doth know"

 

Häxorna förutspår att Macbeth ska bli kung. Han och hans fru bestämmer sig för att ta saken i egna händer och mörda den dåvarande kungen. Misstänksam och girig drivs Macbeth allt längre av begäret att skydda sin nyvunna makt.

 

Pjäsen växlar mellan adlig vardag och häxlik mystik. Scenen är stundvis ett rum i något skotskt slott, stundvis en ljunghed där åskan ständigt mullrar. Macbeth är i början av pjäsen en hederlig general men utvecklas till tyrann. Med häxornas profetior i fonden verkar Macbeth obevekligen dras mot sitt öde.

 

Macbeth har länge legat och grott mitt bakhuvud. Jag tyckte om Hamlet men inte Romeo och Julia, så jag har tänkt att jag borde gilla Macbeth. I en stund av yttersta leda och bokbrist insåg jag så att det var dags. Jag tycker om att läsa pjäser. Det är något särskilt när det nästan enbart är dialog. Åtminstone hos Shakespeare och de antika grekerna cirklar handlingen ofta kring ett enda, kärnfullt problem. Akterna signalerar brytpunkter, scenväxlingarna flyttar fokus till andra karaktärer. Jag vet inte mycket om dramatik men jag vet att jag tycker om det.

 

Ibland driver dialogen handlingen framåt, ibland lämnar den plats åt djupa funderingar. Det är fint hur språket ibland är helt rakt men ibland smyckat med rim, inrim och allitterationer. Jag fäste mig särskilt vid häxorna, lord och lady Macbeth och Malcolm. Det var magiskt att äntligen få läsa häxornas mässande, som jag så ofta hört citeras. Jag höll andan när något hemskt återigen höll på att hända, skrattade när dramatikens förtrollning bröts av ett plötsligt skämt. Kvinnosynen var inte helt party, men det är den inte så ofta heller, särskilt inte i sextonhundratalslitteratur. Sammantaget tyckte jag bra om pjäsen. Den engagerade mig inte fullt lika mycket som Hamlet, men den var på god väg. Vissa stycken var så fina att jag får lust att rama in dem eller bara ha dem inlåsta i någon undangömd kammare i mitt hjärta.

 

Freja

"She upset Billy simply by being his mother. She made him feel embarressed and ungrateful and weak because she had gone to so much trouble to give him life, and to keep that life going, and Billy didn't really like life at all."

Den före detta, framtida och nutida amerikanska soldaten Billy Pilgrim är spastisk i tiden. På sin dotters bröllopsnatt 1967 blev (blir; kommer att bli) han kidnappad av en flygande korv och förd till planeten Trafamadore, där han lärde sig (lär sig; kommer att lära sig) sanningen om tiden och blev (blir; kommer att bli) naken utställd som zoo-djur för nyfikna utomjordingar. Sedan dess är han frikopplad i tiden och har ingen som helst kontroll över vilken del av sitt liv han kommer att genomleva härnäst. Stundtals befinner han sig på andra världskrigets slagfält, stundtals på ett återhämtningshem för krigsveteraner, stundtals på sitt optikerkontor och stundtals i ett fångläger i Dresden, där bombningarna snart ska äga rum. 

Det här blev en sådan bok som trots att den inte är mycket mer än 200 sidor lång tog mig timtals av koncentrerad tid att läsa. Jag tycker så mycket om när det blir så med böcker - att de liksom får för hög känslomässig densitet för att kunna tas in på annat än sätt än långsamt. Jag kunde inte göra annat än kapitulera och prioritera bort min fritid i någon vecka. Det var fantastiskt. 

Det första som verkligen grep mig helt och hållet var tidsperspektivet, eller kanske snarare intällningen till tid. Jag misstänker att en del läsare ser det mest som en excentrisk och humoristisk tvist till boken - mest bara där för att ge handlingen effekt. Men, åh. Jag vet inte. Jag känner igen mina egna tankar i det (även om jag aldrig hoppar runt i tiden eller något likvärdigt drastiskt). Det faller in så naturligt i boken - blir så fritt och levande, vettigt och förvirrande och mänskligt; en del av boken och Billy Pilgrims helhet. Språket (framförallt humorn, egentligen) i övrigt påminner mig om Douglas Adams The Hitchhiker's Guide to the Galaxy. Bitvis var boken så hysteriskt rolig att jag skrattade högt, emedan temat i sig är djupt och genomgående tragiskt. Det är insiktsfullt och intelligent. Det är relaterbart. Apatin är ständigt närvarande, men på ett naturligt och inte alls överdrivet sätt. Det förvånar mig inte alls att boken redan ses som en klassiker, men för mig känns det på något vis synd att den stämplats som enbart anti-krigsbok - när den utöver att vara träffsäkert anti-krig också är en så träffsäker studie av mänskligheten.

Johanna

 

Beatrice är sexton år och står inför sitt livs kanske viktigaste val. Det är ett val som kan förändra henne eller förgöra henne, ett val som kommer att definiera hela hennes framtid. Vill hon tillhöra De fridfulla, De lärda, De osjälviska, De tappra eller De ärliga?

 

Jag läste den första boken översatt till svenska och som e-bok. Det var den första e-bok jag läst och bara det var en upplevelse. Det kändes lite som att se på film eller läsa en fanfic, eftersom det är sådant jag brukar göra på datorn. Tidigt slog det mig att språket är annorlunda. Det är outsmyckat men ändå intressant, rakt men inte intetsägande. Här och var finns anspråkslösa iakttagelser man inte behöver fästa sig vid men som bidrar till en verklighetstrogen och äkta helhet. Då jag läste den första boken översatt kunde jag egentligen inte säga så mycket om språket, utan mest hoppas på att jag inte bara inbillat mig något slags kvalitet.

 

Ju längre jag kom i serien desto mer insåg jag att wow, jag hade rätt. Språket är enkelt och kan vid första anblick verka nonchalant och oförfinat. Många författare (särskilt inom den här genren, inbillar jag mig) verkar se det som sitt huvudmål att förmedla en handling, sen är språket inte så noga. Det är okej, tycker jag, men det är så kul när språket är genomtänkt. Här är språket genomtänkt. Det är medvetet rakt. Det är effektfullt. Det är inte perfekt än, men det är på väg. Jag tror att Roth är en oslipad diamant som kommer bli alldeles bländande om hon får fortsätta slipas.

 

Nog om språket. Jag tyckte om konceptet från första början. Det är inte nytt men det är bra. Liksom en kompis till mig hintat höll det dessutom hela vägen. Tycker jag. Storyn var många gånger väl förutsägbar men höll minst lika ofta. Berättelsen drog snabbt tag i mig och höll mig kvar. Det var spännande. Det var hjärtknipande. Karaktärerna -- människorna! Relationerna, stämningarna, känslorna. Intensiteten. Samtidigt finns det en hel del hål. Storyn håller inte alltid. Vissa händelser är alltför osannolika för att jag ska gå med på dem ens med god vilja. Vissa skildringar träffar fel och drar ned Roths människokännarpoäng. Ändå tycker jag att det höll. Jag tyckte bra om berättelsen, från början till slut.

 

Freja

"'Det har hänt, Charlie! Det har hänt till sist! Det har hänt! Jag är hemma! Hemma!' Och jag kröp ner hos henne och kramade henne och kramade henne och kramade henne och sjöng: 'Up on the moon / We’ll all be there soon / Watching the earth down below / We’ll visit the stars / And journey to Mars / Finding our breakfast on Pluto!'"

Patrick Braden, eller Pussy som hon föredrar att kalla sig, föds som oäkting i den lilla katolska byn Tyreelin i Irland på sextiotalet. Hon tvingas växa upp hos en försupen fostermor mitt i det ständigt pågående nordirlandskriget, men vantrivs och drömmer om sin riktiga mor - en ung flicka som blev våldtagen av byns präst. Att Patrick snart börjar intressera sig för smink och klär sig i kvinnokläder ses heller inte med blida ögon i det katolska samhället. Till slut flyr hon till Londons neonblinkande gator för att jaga sina drömmar om den perfekta modern och ett glamourösare liv. Men saker och ting blir inte som hon tänkt sig - runt henne pågår IRA:s bombterror och snart kan inte ens Dusty Springfield och paljettklänningar hålla undan den tragiska verkligheten.

Jag läste den här boken för över ett år sedan, när nians skolarbete var som mest hektiskt och kvävande. Vi hade fått en ny svensklärare som jag i stora drag avskydde helt och hållet. (Egentligen avskyr jag sällan människor, det känns dumt som princip - men det här var verkligen en klass för sig. Hon var inte bara tragiskt dålig på sitt ämne, utan verkade också helt sakna förmågan att tänka - hade inskränkta åsikter om mycket och ofta ett lagom misslyckande bemötande.) När vi blev ombedda att välja böcker inför bokanalysen med kommentaren "Jag vet att det är jättetrist, men vi MÅSTE faktiskt läsa böcker enligt ämnesplanen", kände jag att jag helt enkelt inte hade något annat val än att skriva en normkritisk analys om en transexuell, något verklighetsfrånkopplad prostituerad mitt i konflikten på Nordirland. Det var en fantastisk upplevelse. Tyvärr blev hon helt lyrisk.

Alltså. DET FINNS SÅ MYCKET ATT SÄGA OM DEN HÄR BOKEN ATT JAG FÅR LUST ATT ANALYSERA DEN EN GÅNG TILL. Jag älskar stilen. Av någon anledning är jag väldigt svag för böcker i monologform - där huvudpersonens karaktär riktigt lyser igenom med varje formulering. Patrick McCabe är mästerlig på perspektivet. Pussys sätt att berätta är medryckande och vackert, mycket återges i förtjusta små utrop och ibland nämns enorma, chockerande händelser bara i förbifarten medan små detaljer som klädesplagg och bikaraktärer får desto mer vikt. Det är svårt att inte bli fullkomligt förälskad i Pussy, hennes iver och naivitet, och det är svårt att inte gripas fullkomligt av den brutala, men ack så verklighetstrogna handlingen. Jag tyckte om den konstanta förvirringen. Jag tyckte om att bli lämnad helt mållös efteråt. 

(För att avsluta med någonting totalt irrelevant, så såg jag en gång en fantastisk film som försökte skildra samma sak. Om en tyckte om boken och har lust med en annan tappning kan den ju se efter: ungefär såhär.)

Johanna

"Volvió a sentir que volaba, pero ya no tenía el cuerpo del águila, se había desprendido de todo lo material, era puro espíritu"

 

När femtonårige Alexanders mamma blir svårt sjuk skickas han till sin excentriska farmor. Knappt utan förvarning drar hon med honom på en expedition till Amazonas för att leta efter det legendariska odjuret, Amazonas Yeti. Med på expeditionen finns guidens dotter, Nadia, som blir vän med Alexander och lär honom att se med hjärtat. I djupet av djungeln väntar faror och äventyr som de två vännerna aldrig kunnat föreställa sig.

 

För flera år sedan, jag minns inte hur gammal jag var, slukade jag den här boken (Odjurens stad på svenska) och resten av trilogin. Sedan dess har den, liksom så många andra böcker, slumrat någonstans i bakhuvudet och väntat på att bli läst igen, lite som ett provirus. På bokmässan förra året letade jag efter något att läsa på spanska. När jag hittade den här tänkte jag mest "ja, ja, ja, ja, ja!" och köpte den. När jag nu slutligen läste den kunde jag framför allt konstatera att det är väldigt värt att kunna läsa Isabel Allende på originalspråk.

 

Det här är magisk realism och äventyr. Det är stundvis väldigt spännande, stundvis meditativt. Språket är enkelt men målar upp fantastiska bilder. Allende ber sina karaktärer och läsare att släppa taget om verkligheten och upptäcka nya världar. Jag tycker om hur karaktärerna utvecklas och hur stämningen förändras. Jag tycker om stillheten och intensiteten. Jag ser fram emot att läsa mer av Allende och mer av latinamerikansk magisk realism.

 

Freja